Peter skriver av sig ...

... är det kallt ute minsann!

... matchade i helgen. Lillpite spelade borta mot BBK som vi förlorat två träningsmatcher mot tidigare. Nu låg vi under länge men spelade upp oss lite i försvarsspelet i slutet och lyckades rädda en poäng till slut. Matchen slutade 22 - 22. Vi är dock missnöjd då spelet inte alls var bra.

Äntligen en seger till för Strömnäs herrar! Idag vann vi i en målrik match mot Kungsängen från Stockholm med klara 41 - 31. Framåt brände vi dock en del lägen men ändå Ok. Försvarsspelet var fläckvis bra men på det stora hela är vi lite för bekväma bakåt. Det är dock roligare att vinna med 41 - 31 än med 21 - 11 ...

FFF = Full Fart Framåt

Det var en gång en liten pojke som hette Peter. När han var riktigt liten så började han att hålla på ett fotbollslag som heter Liverpool FC. Allt var frid och fröjd och LFC vann titlar och trivdes bra och likaså Peter. Det var Keegan och det var Heighway. Det var Dalgliesh och det var Rush. Ettrige lille Sammy och danske Mölby. Mitt i allt det roliga kom den elake Souness tillbaka, nu som manager. En mörk tid på Anfield hade börjat och Peter var väldigt rädd. Han kunde inte sova på nätterna med anledning av mardrömmarna om Souness. Det löste sig dock till slut och allt har varit bra sen dess. Även Hajsen hann med att spela med klubben. Bruce var en bra målvakt men kunde göra de mest otroliga tavlor också. Stevie G och Jamie har lett oss till den fantastiska segern i Turkiet 2005 mot Milan och de är fortfarande kvar. Nu med den fantastiske Fernando som skarprättare. Under alla dessa år har Peter längtat och trånat efter att få åka till Liverpool för att se sina favoriter spela på fantastiska Anfield.

Denna höst har dock varit mörk, inte bara på grund av hösten dock, och Peter har länge varit fundersam på hur det ska gå för hans pojkar. Men den senaste tiden har de grå molnen skingrats och hans älskade LFC har börjat att vinna matcher igen. Sen hade Peter den fantastiska turen att få följa med ett gäng gossar till Manchester i fem dagar. Där såg de MU slå Wolves på sedvanligt sätt. Mål i slutet av första halvlek och segermålet på stopptid. En härlig upplevelse och roligt att se gossarna så nöjda. De är ju trevliga gossar, trots att de håller på United.

Dagen efter begav sig de glada gossarna till Liverpool  och då besökte de bland annat The Cavern Club där Beatles en gång för länge sedan startade sin karriär. Sen, sen kom ett av de absolut största ögonblicken i lilla Peters liv! Han fick besöka Anfield! Han gick som i trans i shoppen, runt stadion och runt stadion igen. De fick till och med äta i The Lounge! Sagan fortsatte och Peter och en av gossarna som heter Magnus kunde inte hålla sig längre utan gick ut på läktaren på en av Anfields långsida. Magiskt tänkte Peter. Magiskt tänkte Magnus. Läktarna fylldes snabbt när matchstarten närmade sig och sångerna började höras. När fansen några minuter före matchstart började sjunga ”You’ll never walk alone” reste sig både hår och skinn över Peters hela kropp. Hela han var ett stort leende men underläppen darrade och han trängde undan gråten. Matchen började och sångerna var det enda som regnade över Anfield denna afton. Regnet höll sig borta och under första halvlek gjorde den duktige Torres två mål och Peter var väldigt nöjd. Chelsea lyckades inte göra något mål i andra halvlek trots att de bytte in den väldige Drogba men Peter hade hjärtat i halsgropen några gånger. När domaren blåste av matchen var Peter så tagen att han nästan var tyst. Men bara nästan. LFC hade ju vunnit mot Chelsea med 2 – 0. Det hade inte många trott på före matchen.

Dagen efter reste de glada gossarna hem till Sverige, trötta men nöjda. När Peter kom hem satte han sig och lyssnade på ”You’ll never walk alone” och bläddrade i bilderna från resan och matchprogrammet från Anfield. Så vitt jag vet så sitter han där fortfarande och lyssnar och tittar och han är sååååå lycklig!

Snipp snapp snut så var sagan slut!

Tack till de nios gäng för den magiska resan!

Äntligen! Nu har jag varit på Anfield i Liverpool. "Det är hit man kommer när man kommer hem". Liverpool - Chelsea den 7/11 var helt enkelt magiskt. Att stå där och sjunga med i "You'll never walk alone" med alla Liverpoolfans, den känslan går inte att beskriva med ord. Den måste upplevas. I särklass det häftigaste jag varit med om. Ok då, givetvis fru och barn och allt det men det är som en annan grej. Detta var så magiskt, häftigt, rörande, upplyftande ... Åk dit och upplev det!